Precis som det finns olika samhällsklasser finns det också det som är normen och det som är avvikande vad gäller att “vara normal”. Ett område som inte diskuteras särskilt ofta men som kanske borde göra det är frågan om mental mångfald. Finns det ett värde i att det i samhället finns personer som avviker från normen vad gäller “mentalitet”? Hur ska dessa avvikande “mentaliteter” hanteras och hur bör vi som samhällsmedborgare förhålla oss till dem? Här är intressant läsning inom ämnet, ur ett pedagogiskt perspektiv.
Låt oss börja med att definiera mentalitet i detta sammanhang. Vi pratar alltså inte om mentalitet i den meningen det vanligen används, alltså som en term som beskriver en persons attityd eller inställning gentemot något. Vi pratar snarare om någons personlighet, fast på ett mer grundläggande plan. Låt oss i detta tankeexperiment anta att en “normal mentalitet” är ett mänskligt medvetande kopplat till en person som är funktionsduglig så tillvida att han eller hon kan leva sitt liv med eller utan andras hjälp. En person som vare sig är “vansinnig” eller lidande av en funktionsvariation.
Vi vidgar sedan vad som inkluderas i denna norm och räknar in dem som är längre mot ytterkanterna av denna normalfördelade kurva, de som alltså är mer avvikande och därför kan upplevas som mer “märkliga” eller mindre “funktionsdugliga”. “Onormala”, kort sagt.
Hur ska dessa individer ses i förhållande till samhället? Är det samhällets skyldighet att se till att de får hjälp? Och hur ska i så fall denna hjälp se ut? Ska dessa personer få stöd att kunna leva produktiva liv rent samhällsekonomiskt sett eller ska de snarare få stöd så att de, och tack vare detta även deras närmaste, kan leva drägliga liv? Och vilka skyldigheter har vi som individer och samhällsmedborgare att informera oss om dessa personers liv? Är vi skyldiga att visa dem respekt? Tolerera dem? Eller gör vi rätt i att ignorera dem?
Historiskt sett har olika samhällen förhållit sig till dessa svåra frågor på många olika sätt, vissa mer humana än andra. Kanske är detta frågor som varje individ måste ställa sig och inte något som kan påivras på en samhällelig nivå. Men i ett demokratiskt och tolerant samhälle kan man tycka att detta är något som åtminstone borde diskuteras fortlöpande. Inte minst för att de som lider av det ofta inte är kapabla att föra sin egen talan. Man kan tycka att vi då borde föra den åt dem. Någon har sagt att ett samhälles grad av civilisation kan mätas med hur väl det tar hand om sina svagaste. Kanske är det så det är. Personligen önskar jag att jag vore så rik att jag kunde skicka iväg dem alla på semester så länge de ville. Och då finns det ju inget bättre sätt än via mowido.se eller något liknande.